AGNES WOLD OCH KAJSA EKIS EKMAN TALAR INTE FÖR MIG
I går läste jag i Sydsvenska Dagbladet att feministen och queeraktivisten Camilla Bergvall känner hur hon slits itu (13/4 ”Ni pratar om transrättigheter som ett hot – och jag slits itu”). Hur det börjar ”kännas mer och mer smutsigt” att kalla sig feminist. Anledningen är tongivande feminister och aktivister inom kvinnorörelsen målar upp en drastisk hotbild i samband med framröstandet av en ny lag som gör det enklare att byta juridiskt kön. De gör det genom att säga sig värna om ”kvinnor och barn” och de säger sig tala för hela kvinnorörelsen. Oldtimers och tunga namn som Yvonne Hirdman och Margot Wallström skriver under på ett upprop mot lagen och ja, jag förstår Camillas känsla. Det har också faktiskt hänt mig vid ett tillfälle när jag kallade mig feminist att det togs som intäkt för att jag instämmer med Kajsa Ekis Ekman eller Nina Björk när de värnar om att antalet transpersoner ska vara så absolut lågt som möjligt, så lågt att de inte märks. Men det gör jag inte. De talar inte för mig.
Jag kände mig då liksom nu övertygad om att vi feminister som inte delar skräcken för ett transvänligt samhälle egentligen är många fler. Men nu framstår det som mer uppenbart för mig än vad det gjorde då att vi måste resa oss och säga ifrån offentligt. Vi har varit för dåliga på att höja rösten och vi har överlåtit det åt transpersoner att själva ta striden, trots att de är få och krasst sagt har större skäl att vilja hålla sig utanför offentligheten. Personer som tidigare uppträtt som tunga namn i frågor om feminism är tysta. Ingen Gudrun Schyman, ingen av de gamla fittstimsflickorna, ingen Cissi Wallin eller annan metoo-profil säger något, om influerare tycker något är det inget som nås ut. Nu med den eventuella lagändringen runt närmsta hörn har dock en del röster höjts – ett motupprop har författats och Lotta Ilona Häyrynen på Arbetet har plockat isär påståendet att ”hela kvinnorörelsen” skulle vara emot en ny lag (11/4 ”Är inte vi del av den samlade kvinnorörelsen, Agnes Wold och Annika Strandhäll”). Men det handlar inte bara om den här lagen. Camilla Bergvall argumenterar för att kvinnors rätt till självbestämmande och transpersoners önskan om självbestämmande kan ses som samma typ av kamp och att feminister borde kunna vara solidariska. Det har hon rätt i. Men problemet har inte uppstått nu utan bottnar i en äldre beef mellan transkvinnor och vissa feminister vad gäller att över huvud taget erkänna de förstnämnda som kvinnor. Viljan att exkludera transkvinnor från separatistiska miljöer har varit ett problem sedan långt innan denna lagändring började diskuteras. Många har aldrig ens gått till ruta A i fråga om transpersoner och deras rättigheter. Transkvinnor är helt enkelt inte kvinnor.
I nättidningen Parabol, där Ekis Ekman och Nina Björk huserar, skriver en av redaktionsmedlemmarna, Emma Hager, att det redan finns en tillräckligt bred förståelse för transpersoner i samhället och att en ändring av lagen inte behövs – samtidigt som kostnaden för deras vård tas upp och köerna till den jämförs vid ännu värre köer för kvinnosjukdomar som endometrios (”Kan man välja sitt kön?”). Om förståelsen finns förstår jag inte varför transpersoner och deras kostnader ställs mot ciskvinnor på det sättet. Men respekten menar hon är så stark att det inte uppstår några problem om en legitimation inte överensstämmer med transpersonens identitet. Det exempel på problem som givits av en person från RFSL avfärdas, direkt förlöjligas.
Och förlöjligande är vad man får också i en annan text om lagändringen i Parabol, Hanna Nilssons ”Kvinnorörelsen kommer aldrig förlåta er som röstar igenom förslaget”. Där ges tre exempel på transkvinnor som velat byta om i ett kvinnligt omklädningsrum, och i samtliga fall felkönar författaren den person det handlar om. I de artiklar som det hänvisas till används ordet ”hon”, kvinnliga namn och begreppet transkvinna. Hos Nilsson är hon inte bara en han utan beskrivs också föraktfullt, någon ”gråter ut i tidningen” och de andra är ”kränkta” inom citattecken. Transkvinnorna är bara män, deras krav framställs som självklart orättmätiga utan att det motiveras varför, och dessa gråtande, låtsaskränkta människor ter sig självklart som larviga.
Det är i föraktet och i detaljerna djävulen finns. I avfärdandet. I den uppenbara härskartekniken att inte låtsas om att de hon kallar ”han” har kvinnliga namn. I tron att det finns en normalitet vi alla delar där dessa personer med kvinnonamn självklart ifrågasätts och bedöms vara orimliga. Det inte finns någon plats för deras subjektiva erfarenheter. Där deras behov inte är behov. Jag undrar varför dessa progressiva personer inte ser hur förtryckande de beter sig. Jag har ingen direkttillgång till någon stor mediekanal men hoppas verkligen att fler feminister, och helst namnkunniga sådana, bryter tystnaden i den här frågan. Vi måste ta ställning.