Demonisering och likgiltighet
Är det en rättvisande bild av svensk medierapportering och allmänhet?
Från pro-palestinskt håll riktas ofta förintande kritik mot svenska mediers bevakning av Gazakriget. Media demoniserar, avhumaniserar palestinier. De döda palestinska barnen är ansiktslösa och icke-sörjbara. Man använder fel ord, till exempel så använder man inte ordet ”folkmord”. Det har också påståtts att det skulle rapporteras för lite, att medierna sysslar med distraktion.
Det är en helt onyanserad bild där väldigt mycket försvinner. En bild jag som mediakonsument inte känner igen. Den bild jag får är av ett mycket brutalt krig där oförsvarbart många människor dels dödas av Israels attacker, dels svälter och saknar fungerande sjukvård på grund av kriget. Och det är i väldigt stor utsträckning barn som drabbas. Det vill säga, ungefär den bild som palestinaaktivisterna själva har. Men nej, man använder inte ordet ”folkmord”. Det lär bero på att det inte har fastställts att det i rättslig mening faktiskt utförs ett folkmord. I det läget är det fullständigt logiskt att media inte heller använder begreppet.
Palestinier skildras inte som en ansiktslös massa. Tvärtom är det vanligt att knyta rapporteringen till en enskild person, i synnerhet i fråga om barn. Som Mahmoud, Yazan, Mohammed och Hind, till exempel. De är i högsta grad sörjbara individer. Jag har inte sett någon rapportering alls där palestinier framställs som våldsamma eller demoniseras på något annat sätt. I Magasinet Konkret lyfts fram att media visade palestinier som firade händelserna den 7 oktober. Detta sägs vara demoniserande, och det ifrågasätts om man verkligen visste vad som hade hänt under den dagen – de grymma detaljerna sägs ha kommit fram först senare. Mot det måste man framhålla att det tvärtom till att börja med såg ut att ha dött ännu fler människor under 7 oktober än vad som senare fastställdes, och att det väldigt snabbt framgick att det handlade om en brutal massaker. Ingen lär ha trott att inga civila dödades och det spreds snabbt upprörande filmer i sociala medier.
Kritiken mot media är en diffus samhällskritik, en kritik mot en hårdhjärtad kraft som gör allt för att förvrida och förminska palestinska människors lidande. En kraft som tydligen inkluderar journalister och ett etablissemang med makt över människors hjärtan och sinnen. Och för dem/oss är kriget en konflikt mellan värdefulla vita (vilket är hur man hävdar sig se Israel och dess befolkning) och värdelösa bruna (palestinierna). Men är det så enkelt?
I efterhand har inte oväntat många kastat tvivel över vad som hände 7 oktober – man vill förminska eller rent av förneka de brutala händelserna. Helst ska de ju inte ha ägt rum. Här visar Insta-aktivisten Paula Dahlberg, “Vardagsrasismen”, att de omkring 70 israeliska barn som dödades eller kidnappades den dagen inte existerar för henne. De är “fiktiva” barn. Samtidigt finns det en omvärld, västvärlden, som fullständigt avhumaniserar palestinska barn. Samma omvärld som brydde sig om de israeliska låtsasbarnen. Ironin är förstås skriande uppenbar — meningen är att avslöja känslokyla men i stället exponeras den egna känslokylan; ett totalt förnekande av de judiska, israeliska barnen genom att förvandla dem till luft. Och den luften är en del av syret i den “vita västvärlden”, någon egen identitet har de inte.
Det har alltid skrivits mycket om Israel-Gazakonflikten. Det krig som nu råder är fruktansvärt, och följde på en fruktansvärd massaker som saknar motstycke under konfliktens hela historia. Att media skulle nonchalera kriget är vansinnigt att hävda. Tvärtom kan man i princip följa det i realtid. Det skriver också Kristina Lindquist, som liksom Paula menar att vi ser de palestinska barnens lidande, men helt enkelt inte förmår lida med dem:
Kropparna vittnar, men ingenting händer. Den avgörande frågan just nu tycks nämligen inte vara vilka vittnesmål som är möjliga, utan vilka vittnesmål som betraktas som giltiga och relevanta.
Vi ser dem inte som giltiga och relevanta – annars hade ju något hänt? Det är tyvärr en ganska barnslig slutsats. Jag tror en stor majoritet ser de palestinska barnens lidande och känner sig fullständigt hjälplösa. Hur blir det om man skulle använda tanken om att det tar slut bara något abstrakt ”vi” känner tillräckligt starkt inför lidandet på andra konflikter? Tycker vi inte tillräckligt synd om de ukrainska barn som kidnappats av Ryssland? Är det därför kriget fortgår? Faktum är att kriget i Gaza, som Medierna uttryckte det i sin årskrönika, tar uppmärksamheten från Ukrainakriget. Allt blir betydelselöst vid sidan av Gazakriget. Så hade det inte varit om journalister velat osynliggöra och mediakonsumenter inte brytt sig.
Kärnan i vittnesmålets kraft är, avslutar Lindqvist: ”Att den som lyssnar på något sätt måste känna att orden hade kunnat gälla henne själv. Ett folk som förtrampats och avhumaniserats i decennier har tydligen inte den effekten.”
Nå, uppenbarligen skriver hon inte om sig själv utan om ett känslokallt kollektiv som är henne främmande, samtidigt som hon ändå manar fram föreställningen om ett “vi” som de döda barnen i Gaza inte betyder något för. Det är en ganska oärlig retorik.
Det mest hjärtskärande reportage jag någonsin hört på radio handlade just om palestinska barn. Det var Cecilia Uddén som rapporterade – en veteran vars gärning blir helt osynliggjord i den svarta bild av svensk media som förmedlas Jag tror en stor majoritet av Kristina Lindquists läsare förstår vad som händer och känner väldigt starkt med offren. Palestinska barn kanske är avhumaniserade av dem som är i krig mot Gaza – så funkar det i krig. Men jag vet inte riktigt var den stora likgiltiga massan som kallt sitter och tittar på kriget finns. Tydligt är i alla fall att det finns ett ”dem” – ett kallt, hjärtlöst och mäktigt ”dem” som skribenterna står utanför och är moraliskt överlägsna. Dahlberg skulle jag vilja säga diskvalificerar sig själv genom att visa sig vara fullständigt likgiltig för judiska israeliska barn. Lindquist hade varit ärligare om hon hade riktat ett anklagande “ni” i stället för den där vagt framträdande majoriteten hon föreställer sig och skenbart inkluderar sig i. Men då hade hon tvingats inse att hon nog faktiskt inte vet vilka dessa “ni” är.