EPISTEMISK ANTISEMITISM
Av de tre olika definitioner av antisemitism som i dag brukar lyftas fram, och som kan sägas både konkurrera med och komplettera varandra är nog det så kallade Nexusdokumentet som är minst känt. Till skillnad från IHRA-definitionen och Jerusalemdeklarationen är inte Nexusdokumentet ett försök till en heltäckande definition av antisemitism, utan siktar in sig på det område där antisemitism förvisso oftast återfinns i dag men där det också görs orättvisa anklagelser om antisemitism: gränsområdet mellan legitim och antisemitiskt färgad kritik av den judiska staten Israel.
David Schraub, en av Nexusdokumentets medförfattare, har uttalat kritik mot såväl IHRA som Jerusalemdeklarationen (JDA), mot den senare bland annat i en artikel med den talande titeln ”En ny definition på antisemitism är ute, och antisemiterna älskar den”. Så är det också fallet att JDA välkomnats av personer som anklagats för antisemitism, brittiska Jackie Walker som uteslutits från brittiska partiet Labour på grund av sin antijudiska är ett exempel. I praktiken, skriver Schraub, ”tolkas JDA närmast uteslutande som ett verktyg för att förneka att något är antisemitiskt…. på samma sätt som IHRA, på tvärs mot sin egen text, har använts som ett frikort att stämpla all kritik mot Israel en personligen ogillar som antisemitism, så uppfattas JDA (återigen den egna texten till trots) av många som en tillåtelse att avfärda alla anklagelser om antisemitism som illegitimt och osjysst förtal.”
Nexusdokumentet har värdefulla inslag som säger mycket om hur antisemitism används i dag. Den första punkten i Nexusdokumentets punktlista över hur antisemitism kan identifieras lyder: ”Alla påtalanden om antisemitism som framförs av judar ska, liksom alla påtalanden om diskriminering och förtryck i största allmänhet, uppmärksammas och tas på allvar.” Punkten hänger ihop med det som Schraub identifierar som “epistemisk antisemitism” – antisemitism som förnekar den särskilda kunskap om och erfarenhet av antisemitism som finns i den judiska gruppen. Naturligtvis menar Schraub inte att varje anklagelse om antisemitism, om den framförs av en jude, med nödvändighet är sann och inte får ifrågasättas. Han menar att den inte ska avfärdas på förhand. På samma sätt som kvinnor så ofta inte blivit trodda eller bara avfärdade när de berättar om erfarenheter av sexism och övergrepp, så bemöts judar med misstrogenhet när de talar om antisemitism. Men det finns också en tendens att se dunkla syften bakom judars beklagande – de antas ha någon annan agenda.
Judar avfärdas med Livingstoneformuleringen (”jag anklagas för antisemitism för att jag är kritisk mot Israel”), på grund att de ser ”vita” ut och tycks klara sig bra i samhället, på grund av en grumlig föreställning att de redan besitter så mycket makt eller någon annan form av konspiracistiskt tänkande där judar inte menar vad de säger. Det finns gott om exempel på sjablonmässigt avfärdande av judars vittnesmål. Ett tydligt sådant är krisen i engelska Labourpartiet, där först en anmälan till EHRC (Equality and Human Rights Commission) av Jewish Labour Movement ledde till att de många anmälningarna av antisemitiskt beteende togs på allvar. De tolkades länge som politiska inlagor, som ett försök att få bort den vänsterinriktade partiledaren Jeremy Corbyn. Även i Sverige fanns/finns den attityden. Jag lade ut ett passionerat tal av den judiska Labourpolitikern Ruth Smeeth, där hon tog upp just förnekandet av antisemitism, på Twitter och reaktionen från en vänsteranhängare var att Smeeth var en högeranhängare inom partiet – den här personen kunde inte ens se en judinna som pratade om sina egna erfarenheter utan gjorde någon form av automagisk omtolkning av situationen i sitt huvud, så att han bara kunde uppfatta Smeeth som en politisk motståndare. Vad värre är behandlas anklagelser om antisemitism på något sätt som värre än faktisk antisemitism; något som kan förstöra liv, sätta stopp för karriärer, brännmärka. Judisk erfarenhet och subjektivitet, och judars rätt att inte utsättas för antisemitism väger väldigt lätt i vågskålen.
I dagens antirasistiska rörelser som ofta använder sig av intersektionella analyser av hur rasism gestaltar sig är judisk identitet sällan en faktor som tas i beaktande. Antisemitism är å ena sidan något alla säger sig vara emot men å andra sidan ingenting man egentligen aktivt bekämpar eller ens alltid lägger märke till. Det hela kompliceras av att man i dessa miljöer ofta ser sig som ”antisionister” och ser Israel som ett slags ur-rasistiskt samhälle och ett uttryck för västlig kolonialism. Judisk subjektivitet går oftast inte ihop med det. De flesta judar har en annan relation till Israel, som sällan gestaltar sig som ett så fullständigt avståndstagande (även om den kan göra det för vissa). Exempelvis visade en undersökning i Storbritannien nyligen att runt 80 procent av landets judar betraktade sig som sionister i något avseende, och det finns ingen anledning att tro att detta land skulle avvika radikalt i den här frågan från de flesta andra länder med en judisk befolkning att tala om. Naturligtvis förstår de faktiska sionisterna som regel sionismen på ett helt annat sätt än vänsterns antisionister, och de senare begriper som regel inte att det egentligen är majoriteten av den judiska befolkningen som åsyftas när de skanderar ”Inga sionister på våra gator”. I Jerusalemdeklarationen tas det infama upp att judar i vissa sammanhang kan avtvingas ställningstaganden till israelisk politik. För att accepteras tvingas då dessa judar att visa sig ”exceptionella”, paradoxala judar som lyfts fram i egenskap av att vara judar men inte är som de ”vanliga” judarna. I fallet Labour intogs den här platsen av Jewish Voice for Labour – som var en betydligt mindre sammanslutning än Jewish Labour Movement men gärna lyftes fram som representativ för brittiska judar med sympatier för Labourpartiet, och som regelbundet attackerade judar som lyfte fram antisemitismen i partiet.
David Schraub tar inte avstånd från intersektionell analys – tvärtom uppmanar han judar som sysslar med frågan antisemitism att själva använda sig av en sådan, där gruppen judar i sin tur vidare kan delas upp i mizrahiska judar, svarta judar, judiska kvinnor et cetera. ”En nyanserad uppskattning av judisk positionering… kan bara uppstå i ett epistemiskt universum där judar kan uttala sig om judisk erfarenhet från en plats som förstås som distinkt judisk, och inte kan reduceras till att tillhöra kategorier som ”vita människor” eller ”den judisk-kristna kulturen”, skriver Schraub. Jag håller med om att det inte finns något inherent problem med intersektionell analys som gör att den skulle vara oanvändbar för att förstå och analysera antisemitism. Man måste bara begripa att judiskhet är en faktor att ta i beaktande, och trenden att se judar som helt enkelt ”vita” måste för all intellektuell hederlighets skull ta slut. Även inom vithetsstudier förekommer det att judisk identitet ignoreras och tvingas in under vithetskategorin. Det är onekligen en svart ironi att den folkgrupp som för mindre än hundra år sedan sågs som det största hotet mot den ”vita rasen” och utsattes för ett utrotningsförsök utan motstycke i dag ska föreställa vara vita förtryckare och ingenting annat. Och att de förföljda östeuropeiska judar vars dröm om en annan tillvaro Israel bygger på blir till kolonialherrar i en helt förvriden fantasi om vad Israel är. Säkert tillgodoser den ”analysen” ett behov inom vänstern av att känna att man med sin anti-Israelaktivism faktiskt kämpar mot kolonialismen, och de många paralleller som dras mellan israelisk krigföring och den tyska Förintelsen tillfredsställer ett behov av känna sig vara vara de verkliga judiska offrens faktiska räddare och försvarare, sådär i efterhand.
Antisemitismen, skriver Schraub ”är ofta fullkomligt tillfreds med judar som håller sig på sin plats. Vilken plats det är varierar beroende på antisemiten – för vissa att tjäna pengar åt den kristna övermakten, för andra att hålla sig på några kontinenters avstånd och lydigt vänta på apokalypsen; för åter andra att med jämna mellanrum offentligt tona in i det trösterika mantrat att ’antisionism är inte antisemitism’.”
UPPDATERING: Det råkade bli Peter i stället för David Schraub på ett ställe, jag har ändrat nu — han heter alltså David Schraub.