När Roland Paulsen för inte så länge sedan i Dagens Nyheter anklagade psykoanalysen för att vara auktoritär och, tja, kanske inte så konstruktiv alltid, tänkte jag ”ÄNTLIGEN”. Jag förväntade mig att dammluckor skulle öppnas och medierna fyllas av besvikna och frustrerade före detta analysander som känt sig inordnade i någon annans terräng, brutalt överkörda eller bara, som i Paulsens fall med den sovande analytikern, ignorerade. Och framför allt undrade jag över om det i klagokören skulle finnas kvinnor som jag, kvinnor som gått till manliga psykoanalytiker och utsatts för sexistiskt beteende.
Men. Det var ju ganska länge sedan. Faktum är att mina erfarenheter härstammar från åttio- och nittiotalet, alltså från förra århundradet. Faktum är att när jag talar om för ”folk” (det är inte många jag talat om det för) att båda mina manliga analytiker ansåg att jag ville kastrera dem och därför inte var öppen för deras tolkningar, och den ena faktiskt kastade ut mig från mottagningen så tror de mig först inte. Det låter ju helt befängt. Som något från artonhundratalet. Jag har pratat med psykologistuderande och med en (kvinnlig) terapeut och de flesta är övertygade om att sånt här inte finns längre. Men nittiotalet, då mina analyser framför allt ägde rum, var ett årtionde då feminism diskuterades mycket och universiteten började titta på olika ämnen ur gender studies-glasögon. Inom film- och litteraturvetenskapen, där jag rörde mig, var feminism så hett att män gjorde karriär genom att använda feministisk teori. Den teoretiska medvetenheten låg dock långt före all form av feministisk praktik. Jag gick en kurs i ny feministisk teori inom litteraturvetenskap där de två eller tre manliga deltagarna tog upp cirka 50 procent av talartiden, för så var det ju. Alltid. Trots viss backlash efter metoo tycker jag det finns en skillnad i dag, de radikaliserade incelmännen undantagna. Jag var barn under en tid då män verkligen helt öppet såg ner på kvinnor. Jag såg min egen mamma, som var hemmafru, läsa Vita Andersson, börja jobba och bli en mer tillfredsställd människa på åttiotalet. Man ska inte underskatta de enorma förändringar som skett. På nittiotalet kunde man talk the talk men inte walk the walk. Nu finns kvinnor i västvärlden på de flesta platser där makt och ansvar finns, även om de stora patriarkala enklaverna består. Men mina erfarenheter har ju inte plötsligt blivit ointressanta för att de förhoppningsvis inte görs av kvinnor i dag. Och någonstans måste det ju finnas någon kvinna, kanske till och med fler än en, som känner igen sig i mina erfarenheter.
Jag var under åttiotalet en extremt hämmad människa, som inte ens klarade av att sjunga med i en låt även om det bara fanns jag själv som kunde höra. Min uppväxt var inte harmonisk och jag har i efterhand (inte tack vare psykoanalysen) förstått att jag mer eller mindre utsattes för trakasserier av min egen familj. Inget fysiskt våld förekom. Psykoanalysen var stor under sjuttio- och åttiotalet, och det fanns en enorm övertro på vad den kunde åstadkomma. Den föregivet självbiografiska romanen Orden som befriar av Marie Cardinal var oerhört populär, en slags den västerländska moderna själens Carlos Castaneda där en liten magisk man helade Cardinal både fysiskt och psykiskt. Trots att hon led av kraftiga underlivsblödningar och svimmade i tunnelbanan skulle hon vara så god och bege sig till analytikerns divan i stället för till sjukhuset. Och det gjorde hon, fyra gånger i veckan, ingen frånvaro accepterades, och ett mirakel skedde. Inte bara blev hon helt fysiskt frisk, hon blev också fullständigt fri från sina känslor av ångest och hon genomgick en remarkabel personlig utveckling som kulminerade i ett firat författarskap.
Jag har inte läst om boken sedan det begav sig, men när jag tänker på den i dag och på själva dess storyline ter den sig som en slags religiös skrift eller en mycket anspråksfull självhjälpsbok om att förändra sitt liv och komma in i en annan och mycket rikare existens. Men de böcker som gjorde störst intryck på mig var analytikers egna fallbeskrivningar och kulturella analyser. De framstod för mig närmast som magiker och om jag hade kunnat hade jag nog gärna slutit mig till deras liv. Det var idel berättelser om befrielser och kreativ utlevelse. Jag tänker exempelvis på franska analytikern och författaren Joyce McDougall. Patienter kunde beskrivas väldigt smickrande, som högbegåvade och sympatiska, men svåra fall som andra analytiker tidigare misslyckats med. Vanligtvis avslutas den typen av berättelser med ett bevis på kreativ förändring: patienten kan plötsligt odla växter, skriva en bok, bli annorlunda men ändå på något sätt sina äkta jag (en föreställning som leder till en lika lönlös jakt som den på en gud, även om en del i lycka tror sig ha funnit rätt i åtminstone någon period).
Men sedan fanns det de andra patienterna. De hopplösa. Även om alla patienter naturligtvis är anonymiserade beskrevs de på ett sätt som bara kan sägas vara djupt sårande för den person som kanske läser och känner igen sig. Närmast som personer utan ett inre liv och vars banaliteter är oändligt prövande att behöva lyssna på (kanske är det i dessa situationer analytikern i själva verket somnar). Snarare än att egentligen handla om att minska psykiskt lidande tycktes det hela egentligen handla om att bli en bättre människa, en person som är kreativ och livfull på det sätt analytikern uppskattar. Och det man vill som patient handlar om något mycket mer än att slippa sin panikångest. Man vill hitta sitt autentiska inre, men egentligen kan man lika gärna säga att det handlar om att vilja bli och vara en annan människa. En bättre människa.
Jag led länge av panikångestsyndrom (och kan inte med säkerhet säga att det är borde i dag även om jag nu har rent praktiska verktyg att i viss mån kunna handla om ångest), var som sagt extremt hämmad och ville egentligen vara en annan människa, hade problem med familjen förutom min syster, som jag i och för sig egentligen också hade problem med utan att förstå det – hon hade ett otroligt starkt inflytande på mig. Och hon trodde benhårt på psykoanalysen. Hon är till skillnad från mig fortfarande troende freudian. Även en mycket nära väninna var fascinerad av psykoanalys och kom att utbilda sig till analytiker själv. Man trodde under åttiotalet mycket på förträngda minnen och att de kunde Jag hade kunnat välja billiga samtal med en kurator, som kanske varit mer verklighetsanknutna, eller att äta den typ av antidepressiv medicin som också kan vara till stor hjälp mot ångest, som fanns före SSRI och i mitt fall faktiskt långt senare visat sig vara en effektiv hjälp för att få vardagen att fungera. Men nej, jag skulle tvunget gå den exklusiva väg som kostade mycket pengar, var svår att kombinera med de flesta arbeten (pga att de tider man fick låg på olika tider på dagen). Tekniskt sett innebär psykoanalys att man går i behandling fyra gånger i veckan – jag hade inte råd med det utan gick tre gånger, men i allt väsentligt var det psykoanalys. Jag låg på en soffa och analytikern satt bakom mig. Jag skulle associera fritt och analytikern var väldigt sparsam med orden.
Eftersom jag var så hämmad blev det mycket tystnad från mig. Jag hade ju hoppats komma över detta just med hjälp av analysen men patienten får väldigt lite hjälp med det. Problem uppstod dock mer och mer ju mer jag faktiskt berättade saker och uttryckte känslor. Båda de manliga analytiker jag gick till hade en indirekt uttryckt ogillande attityd till min klädstil och brist på feminitet. Länge hade jag ändå tillit till P, analytiker nummer 1. Och visst uppstod ibland välsignade ögonblick då något kunde berättas och tas emot, och då det kunde finnas en ömsesidig förståelse. Men jag borde direkt ha lämnat rummet då han föreslog att min ilska under ett specifikt barndomsminne handlade om penisavund. Det var ett minne av lycka, att jag satt på stranden och samlade ihop fimpar som jag lade i koncentriska cirklar (ni kan bara inte fatta hur mycket fimpar det fanns i sanden på den tiden). Min mamma och en för mig främmande med ett mindre barn var också där. Plötsligt tog kvinnan ifrån mig en massa av mina fimpar och gav till det mindre barnet, som var en pojke, eftersom han inte hade så många. Hela jag fylldes av raseri, och jag tror jag försökte ta tillbaka dem men min mamma hindrade mig. Jag kände väl en typisk barnslig harm inför något som upplevdes som en stor orättvisa och förstörde ett av få ögonblick av kreativitet jag över huvud taget (som jag minns) upplevde. P tolkade dock min ilska som att jag var avundsjuk på pojken som ”hade stumpen”. Cigarettfimparna blev alltså till penisar, som jag ville ha men inte kunde få.
Jag tror att jag bara skrattade bort det. Situationen kändes overklig. Men det fanns fler liknande tillfällen då jag blev mållös eller arg, utan att riktigt kunna artikulera mig. Som när han föreslog att en dröm jag hade där en av mina fötter bands ihop som flickors fötter i Kina hade med en önskan om att behaga män att göra (flickornas fötter deformerades för att det ansågs behagfullt). Eller när jag var lite upprörd efter att ha stött på en blottare i parken på vägen till mottagningen – och han avfärdade min upprördhet med en fnysning och kommentaren att ”blottare är inte farliga, det vet vi”. Den gamla lögnen är ungefär i paritet med ”han slår dig för att han tycker om dig”, som små flickor alltid fått höra. I dag vet vi att blottande kan vara ett stadium i en utveckling mot svårare sexuella övergrepp. Och även om mannen jag såg inte attackerade mig var hans ansiktsuttryck och kroppsspråk klart aggressivt; det var inte någon ölstinn harmlös farbror. Hade man lyssnat mer på flickors och kvinnors erfarenheter hade man förmodligen tidigare förstått att blottande inte bara är något att avfärda.
Men den typen av vad vi i dag kanske kallar mikroaggressioner kunde komma även i samband som inte hade med kön att göra. När jag till exempel berättade hur jag kunde gå hem tidigt från kalas som barn eftersom jag hade en (fullständigt grundlös) fantasi om att min mamma var orolig för mig, kom åter den den där fnysningen – trodde jag kanske att jag var ensam om att ha den typen av fantasier? Han brukade själv som barn inbilla sig att han kunde se sin mors ansikte i skyn. Det var en slags kamp som utspelade sig mellan oss, inte ett meningsfullt utbyte. Vi var båda medvetna om det och hans tolkning av situationen var att jag inte kunde ta till mig hans tolkningar eftersom jag ville kastrera honom. Det var då jag fick nog, men eftersom jag fortfarande inte kunde artikulera min ilska stannade jag som en helt meningslös protest helt enkelt hemma i stället för att gå till sessionerna. Han ringde och undrade varför jag inte kom. Jag sade att jag inte tyckte det kändes som att han lyssnade på mig. Han sade att han hade visat att han lyssnade på mig och att jag skulle komma nästa tid. När jag gjorde det och konfronterade honom med att jag helt enkelt såg honom som en sexist blev han så arg att han kastade ut mig.
En sådan erfarenhet är inte bra. Men jag var mer arg än sårad. Förmodligen var detta ändå en av de stressfaktorer som utlöste mina värsta panikupplevelser någonsin några år senare. Som den kompletta idiot jag verkligen var sökte jag åter upp en analytiker – vad som faktiskt hjälpte mig var emellertid sjukgymnastikbehandlingen jag fick genom allmänvården, medan även den andra analysen blev en katastrof. Åter gick jag till en manlig analytiker. Mitt förstahandsval var en kvinna, men hon kunde inte acceptera att jag bara kunde komma tre gånger i veckan (av ekonomiska skäl). Och jag ville inte vara en könsseparatist. Men det blev till slut en kvinna som fick pussla ihop mig. Återigen utvecklades en slags kamp mellan mig och analytikern, K, men den här gången led jag mycket mer av situationen. Åter var könsdimensionen central. Han var öppet hånfull gentemot min klädsel, som på den tiden oftast var militärbyxor och någon stor tröja eller skjorta. När jag talade om mina problem med min handledare på universitetet tolkade K dem enbart i termer av att jag förmodligen egentligen hyste begär till denne. När jag talade om trånga könsnormer som stigmatiserar män som vill bära klänning förvreds detta till att det var jag som ville förbjuda män att bära klänning. Och kulmen blev återigen: jag lyssnade inte på K och hans tolkningar eftersom jag ville kastrera honom. Vid det här laget kände jag en tyngd i huvudet, och en konstant rädsla att hamna i psykos. Vad som räddade mig var att jag hittade en kvinnlig analytiker som jag kunde byta till, och som helt enkelt bemötte mig med vanlig jävla mänsklig empati. Det blev dock ingen längre behandling där – det fanns inte längre några pengar att ta av och jag hade sannerligen redan tillräckligt ställt in tillvaron efter de krav en analys ställer. Jag vågade nog inte heller längre ha förhoppningar på den analytiska processen.
Den jag är mest arg på för allt detta är verkligen mig själv. Varför var jag så korkad och trodde så länge benhårt på något som aldrig egentligen visat sig särskilt effektivt? Varför gick jag till ytterligare en manlig terapeut? Risken att utsättas för ålderdomlig freudiansk sexism hade kanske inte varit icke-existerande men åtminstone betydligt mindre med en kvinnlig analytiker. Om jag hade gått till den empatiska kvinna det hela slutade med från början i stället kanske jag haft en helt annan syn på psykoanalys i dag. Men med de erfarenheter jag har måste jag verkligen hålla med Paulsen: psykoanalysen är fruktansvärt auktoritär. Hela upplägget med en människa som sitter bakom dig, lyssnar och iakttar, ger denna människa en stark maktposition. Det kan aldrig bli ett helt jämlikt utbyte, och även om psykoanalytiker talar så vackert om människans levande inre och livet som en scen där varje handling är ett betydelsefullt uttryck för detta dolda inre så reducerar teorin de möjliga betydelserna rejält. Psykoanalysen är doktrinär.
I sin bok Jagets teatrar – illusion och sanning på psykoanalysens scen skriver Joyce McDougall följande i samband med en diskussion om bland annat en patient med vanlig torgskräck, med hela den arsenal av sätt att försöka komma runt svårigheterna i att ens kunna gå ut själv eller gå på vissa platser som är särskilt laddade, som vi många med erfarenhet av panikångestattacker känner så väl till och känner igen oss i:
Vagina skapar på grund av sin osynlighet problem, både för pojkar och flickor. Så länge representationen av vagina inte i fantasin har tillgodogjort sig sin falliska betydelse (dvs att penis är ett könsorgan som behöver det kvinnliga könet för att kompletteras och få sin sexuella betydelse, och vice versa), löper den inte bara risken att bli en lösryckt utan också en gränslös och potentiellt farlig representation. Som ett svårdefinierat och osynligt väsen kan denna sexuella föreställning hädanefter i det oändliga förflyttas till alla tänkbara yttre utrymmen eller objekt: trånga tunnlar, öppna fönster, övergivna gator, djupt vatten, jord, luft, höjder och djup. Valet är gränslöst, precis som representationen!
Bortsett från den fullständiga meningslöshet denna fantasi om allas fantasier lär utandas för de allra flesta som har lidit av någon form av ångestsyndrom så är det tydligt hur snäv och normativ den psykoanalytiska tankevärlden egentligen kan vara. Boken gavs ut på svenska 1988, och visst kan man säga att det var länge sedan – men man kan också säga att det var alldeles nyligen, ur ett idéhistoriskt perspektiv.
I Clarence Crafoord och Johan Erikssons svar på Roland Paulsens attack mot psykoanalysen avfärdas all kritik med enstaka ruttna ägg och barnsjukdomar som analysen vuxit sig bort från. Analytikern är inte längre ”den som antas veta”. I stället handlar det hela om ett gemensamt utforskande av analysandens inre liv på så jämlika villkor som möjligt. Det låter väldigt behagligt men jag frågar mig två saker. För det första om dagens psykoanalytiska praxis inte har något som helst ansvar för psykoanalysens historiska praxis, är den helt frikopplad? För det andra om vem man egentligen riktar sig till – uppenbarligen inte till den som har ett akut psykiskt lidande som kanske behöver någon som antas veta åtminstone en del om detta lidande, utan kanske snarare till någon med mycket tid och pengar där psykoanalysen kan vara en förhoppningsvis givande fritidssyssla. Men hur angelägen är den egentligen då?
Jag önskar att jag hade lyssnat på den icke-freudianskt inriktade terapeut som sade till mig att han såg psykoanalysens utövare som en slags sekt. Jag känner ungefär samma typ av skam inför mina barnsliga förhoppningar på analysen som jag föreställer mig att en tidigare sektmedlem kan känna. Någon som offrat tid och pengar inom ramarna för en fantastisk, närmast magisk tankevärld, men tvingats vakna upp till en betydligt mer krass verklighet. Men som samtidigt kanske vunnit en erfarenhet som utgör en slags vaccin mot att underkasta sig auktoriteter i onödan i framtiden. Liknelsen är förstås överdriven; att ha varit medlem i en sekt är en betydligt värre och säkert mycket traumatiserande upplevelse. Men jag måste säga att även om jag fortfarande periodvis mår mycket dåligt känner jag åtminstone en inre frihet i att främst förlita mig på kemiska läkemedel. De har som ingenting annat gett mig förmågan att slappna och glädjas över den rena tillvaron i goda perioder.
Det måste finnas andra kvinnor som har gjort liknande erfarenheter som jag, såväl före som under och efter psykoanalysens period av popularisering under efterkrigstiden. Kanske finns det redan berättelser liknande min som jag helt enkelt inte sett. Det är med stort inre motstånd jag skriver om detta, men jag tror att det har en relevans utanför mig själv. Annars hade jag kanske hellre tigit.