ANTISEMITISM – ETT SUBSTANSLÖST SPÖKE INGEN LIDER AV?

För ett par veckor sedan skrev jag ett blogginlägg hos Svenska kommittén mot antisemitism om Fredrik Söderholms appropriering av Anne Frank i en ovanligt grovt antisemitisk rant där judar inte bara äger media utan håller hela världen i sin hand genom fulspel som slugt arrangerade pedofilhärvor. Bara någon vecka innan det avsnittet av hans poddcast ”Gott snack” sändes ett avsnitt som litegrann förklarar och fördjupar hur det kan komma sig att personer som uppfattas och uppfattar sig som progressiva med gott samvete kan uttrycka antisemitism. De ser inte själva grundproblemet. Anklagelser om antisemitism är för dem bara en teoretisk fråga. De ser inte att det görs någon skada på en relaterbar person. Och formeln att de som talar om antisemitism egentligen talar för Israel och ”sionism”, och i grunden är höger, har satt sig så väl till rätta inom vänsterdiskurs att man inte tänker längre än så. Alltså känns det kanske bara skönt att tufsa till dem.

Till avsnitt 1066 av Gott snack (4/6) har Söderholm bjudit in den gamla vänsterpartiledaren Lars Ohly, och de ondgör sig över den som de tycker orättvisa behandlingen av Lorena Delgado Varas, riksdagsledamoten som på grund av att hon uttryckt antisemitism inte längre får representera sitt parti, Vänsterpartiet. Med sitter också Noa Samenius från Moderata ungdomsförbundet, som i viss mån agerar motröst men inte säger mycket. ”Hur ska vi tackla den där manipulativa manövern som gör att man tar på sig offerkoftan, skiftar fokus och tvingar folk till tystnad”, undrar Söderholm. Att det skulle kunna vara så att det i stället för en ”manipulativ manöver” handlar om genuin upprördhet över en antisemitisk retorik föresvävar honom inte. Han verkar inte ens ha tänkt tanken. Återigen handlar det om en konspiration, en manipulation som han tycker sig ha genomskådat – och det är en tvingande kraft. En mäktig kraft som tystar människor.

Lars Ohly håller med: ”I princip alla människor som kritiserar vad som pågår i Gaza bemöts med ’Du är antisemit’.” Det är ett rätt oerhört påstående i ett läge där det är fullständigt mainstream, och fullt befogat, att kritisera det som pågår. Även exempelvis ledartexter i stora tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet kritiserar vad som pågår i Gaza utan att få antisemitismepitet. Noa Samenius påpekar att man måste kunna tala om befintligheten av antisemitiska troper men Ohly tänder till: ”Då tycker jag att man ska sätta det i perspektiv och vad betyder det för antisemitismen i världen att man använder antisemitismen så slarvigt som man gör nu. Det tror jag är ett större problem, därför att det gör att man till exempel i Israel själva hävdar att de är en judisk stat, och som judisk stat så har de rätten att vara det utvalda folket med rätten att befolka hela Palestina (min kursivering). Alltså, då, då skapar man antisemitism. Och just användandet av begreppet på det sättet, det tror jag är väldigt kontraproduktivt.”

Ja, man får läsa det ett par gånger för att försöka förstå hur Ohly får till den kullerbyttan. Det är fortfarande inte helt klart för mig. Men tydligen är det för Ohly farligt att förknippa Israel med judar och antisemitism, eftersom judar anser sig stå över andra och ha rätt till saker de inte har rätt till. Förknippar man Israel med judar skapar man antisemitism. Att Israel faktiskt är och definierar sig som en judisk stat är då något vi alla måste blunda för eftersom enbart det att något är judiskt gör det till ett ruttet ting – själva judendomen är rutten och innebär ett allsmäktigt förhållningssätt till omvärlden. Ingen kan ju då om man ska följa Ohlys resonemang bekänna sig till att vara jude, det måste på något sätt undantryckas. Nej, det är i grund och botten ett obegripligt resonemang. Men föreställningen att judar ser sig som det utvalda folket och därigenom förtrycker andra är i vilket fall som helst en djupt antisemitisk föreställning.

I resten av diskussionen är det dock ändå Lars Ohly som visar ett minimum av förståelse för antisemitism och dess historia. Fredrik håller ett anförande som går ut på att judar till skillnad från andra etniska minoriteter inte är drabbade av strukturell rasism:

Om man är drabbad av rasism så brukar det innebära att man är låginkomsttagare, bor i socioekonomiska utsatta områden, att man har sämre utbildning, man äter sämre, man är överviktig, man är diskriminerad i samhället. Detta är inte riktigt applicerbart på judar. Det kan man inte riktigt påstå. Om man kollar bara statistiskt. (…) strukturellt rasistiskt förtryck handlar om att man är ganska nere på samhällsstegen. Att man måste kämpa i motvind. Det är inte så att judar inte kommer in på universitet, inte får komma in på krogen eller… på strukturell nivå, pratar jag nu.

I denna kanske en av de mest ytliga diskussionerna om antisemitism någonsin påpekar nu Ohly att när judar drabbats genom historien så har det inte handlat om att de har varit underlägsna ekonomiskt eller socialt. Det kanske snarare handlat om att de har varit framgångsrika, säger han. I Tyskland menade ju Hitler att judarna berikade sig på det tyska folket.

Detta är förstås en otrolig förenkling. Judar har genom historien angripits också som fattiga, som föreställda undermänniskor eller som en slags demoner som livnärde sig på kristna människors blod, judiska män har utmålats som svaga och feminiserade etcetera. Men Ohly påpekar något som alla borde veta här. Söderholms svar är:

Jo men det är inte lika avhumaniserande som att kalla svarta för apor.

Ett litet inskott av Ohly om att judar ju faktiskt blev avhumaniserade av nazismen avbryts med ”jamen IDAG… har de ju inte den strukturella rasismen som gör att de har liksom sämre förutsättningar i samhället tycker inte jag är jämförbar med liksom svarta och muslimer.. Det måste man ändå kunna säga.”

För Söderholm är det alltså viktigt att ställa olika minoritetsgrupper mot varandra och peka ut judar som mer priviligierade. Men framför allt demonstrerar Söderholm resultatet av en bristfällighet inom dagens antirasism, både inom och utanför akademin. Man brukar tala om intersektionalitet, att faktorer som etnicitet, kön, sexualitet och klass samverkar med varandra till för- eller nackdel för den enskilda individen. Men i praktiken används ofta en binär diskurs i termer av vit vs. icke-vit i samband med just detta om privilegier, som Söderholm gör när han hänvisar judar till fållan där ”vit” i jämförelse med icke-vit innebär en priviligierad position i en värld där rasifierade undertrycks. Judar ses inte som rasifierade trots att det inte var särskilt länge sedan man försökte utrota judar som just en underlägsen ras.

Antisemitism i dag är en uppsättning stereotyper och tankemönster som appliceras på judar, och ibland kan ta sig uttryck i öppen fientlighet och hatbrott. Institutionell antisemitism är just detta – de föreställningar om judar som cirkulerar i samhället och påverkar den judiska befolkningen. En central del av modern antisemitism är föreställningen om konspirationer och hemlig makt. Det vill säga just den som Söderholm ger uttryck för, bland annat genom att hänvisa till judiska frammanipulerade pedofilhärvor.

När något utpekas som antisemitiskt uttrycks ofta att det är ett utpekande som görs i ond tro – att det inte alls handlar om antisemitism utan om Israel, eller om en dold högerposition, eller något annat som inte utsägs (vilket förutsätter någon form av konspiration). Det utgås ifrån att det i själva verket inte finns någon som blivit sårad, känt sig utpekad, blivit särbehandlad. Det finns inga offer. Hela diskussionen är en charad. Judar far inte illa. De ska minsann inte gnälla. Så skriver exempelvis Johannes Anyuru att Svenska kommittén mot antisemitism ”gråter krokodiltårar” och att reaktionerna från judiskt håll på den kritiserade konstinstallationen i Umeå är ”spelad upprördhet och chock”. Det handlar bara om ”vissa vita människors ’oro’”.

Men alla som inte är faktaresistenta i denna fråga vet att antisemitismen skjutit i höjden efter 7/10 2023, att många judar är rädda för att visa sin identitet, att hatbrotten ökat, att såväl judiska elever som lärare är utsatta på skolor och att all närmast all judisk aktivitet äger rum under rigorös säkerhetsbevakning. Jag skulle tro att både Anyuru och Söderholm vet detta men att det bara precis inte är intressant för dem. De anser sig ju stå upp för det goda och slåss mot makten. Det är bara det att judar inte är makten.

Jag avslutar med att citera Rachel Rosner från en artikel i Haaretz:

Many left-wing frameworks for analyzing injustice rely on fixed categories: power versus powerlessness, whiteness versus racialization, colonizer versus colonized. Jews defy these categories. Are they white or not? Victims or oppressors? Privileged or persecuted? These questions reveal a deeper problem: The logic of antisemitism does not fit into the models that dominate current political discourse. /---/

Much of today's leftist analysis casts racism, sexism and other forms of bigotry as vertical systems of power, where harm flows from the top down. Antisemitism, by contrast, moves laterally. It emerges not only from the powerful, but also among the marginalized. It disguises itself as critique, as resistance, as scholarship. And when left unchallenged, it spreads. /---/

The left today needs a broader historical perspective that takes seriously the long arc of Jewish persecution and understands how Jews have been made to stand in for whatever a society finds threatening. In medieval Europe, Jews were accused of poisoning wells and desecrating sacred objects. Today, they are accused of controlling finance, media and foreign policy.

These accusations have little to do with actual Jews. They are projections. They are stories imposed on a people who have long served as scapegoats. This is why antisemitism cannot be addressed with a simple framework of privilege and marginalization. It requires a different kind of analysis that pays attention to myth, narrative and political fantasy. Antisemitism is not just hatred. It is a theory of how the world works, and who is secretly responsible for its failures.