FOLKFIENDER
Samhällsklimatet är polariserat, sägs det ofta. Vi från vänster brukar påpeka att vi inte har bytt ställning – det är inte vi som har gått till en ”pol”. Högern har däremot tagit stora steg mot en extrem position och auktoritära ståndpunkter, som att trettonåringar ska kunna dömas till fängelse, har normaliserats. Så är det otvivelaktigt. Men visst finns ett aggressivt tonfall i samhällsdebatten, som kommer till uttryck i rent hat och rena hot mot politiker och opinionsbildare. I samband med kriget i Gaza har två poler, som ackompanjeras av varsin fiendebild, uppstått. Det gäller dels den bild som sprids från politiskt håll av ”Palestinademonstranten” – en rasistisk nidbild av en våldsverkare som hotar demokratin – dels den bild som kommer från vissa Palestinaaktivisters håll – bilden av “Folkmordspropagandisten”, som har hela etablissemanget på sin sida och sprider ett rasistiskt, pro-israeliskt tankesätt som direkt bejakar eller i alla fall tycker det på något sätt är nödvändigt att palestinier dödas. .
Ebba Buschs reaktion på den Palestinademonstration som hölls vid tv-huset kvällen för Agendas partiledardebatt 12/10 är signifikant. Demonstranterna var ”så kallade svenskar” och hon ansåg inte att hon som folkvald politiker skulle behöva stå ut med de glåpord de kastade efter henne. Det röjer en ny och mycket egendomlig syn på protester. Föreställningen att man som politiker i demokratins namn ska slippa höra dem är inte ens riktigt begriplig utifrån en demokratisk ståndpunkt. Det är en sak att vi måste försöka rulla tillbaka den utveckling som skapat ett rent personligt hot mot politiker i form av ocensurerade hatmeddelanden och våldsamma utfall – en helt annan att vilja begränsa protester så att de inte ska utgöra en ”olägenhet” för folkvalda. Demonstrationer hålls inte ute i skogen utan där de kan få störst genomslag. Detta är ju inte minst i närheten av politiska arenor. Att förbjuda politiska protester i närheten av politiska arenor är att förneka själva deras mening. Protester talar till politiker.
Just Palestinademonstrationerna har laddats med en utdefinierande rasistisk diskurs. Förutom Ebba Buschs formulering kan man peka på hur Carl-Oscar Bohlin, moderat minister för civilt försvar, beskrev hur han i en situation där han trakasserades av palestinaaktivister ”uppvisade svensk självbehärskning”. Mest absurd hittills är Muf-ordföranden Douglas Thors utgjutelser över en demonstration vid UD, som han liknar vid Kapitoleumkuppen i USA 2021 – ett försök att ta över landet.
Det vi ser är hur revolutionära beteenden nu eroderar vårt demokratiska tillvägagångssätt. Det är beteenden vi sedan länge lyckats undanröja i vår kultur. I Sverige har man full rätt att demonstrera, många Palestinademonstranter håller sig också inom rimliga gränser.
Men allt för många av demonstranterna saknar en inre moral och insikt om var gränsen går mellan att försöka göra sin röst hörd och att genom skrämsel och våld försöka få sin vilja igenom. Det går inte heller att blunda för att beteendet ofta härrör från andra kulturers icke-demokratiska värderingar.
Det är ju sant att vi är dåliga på att protestera i Sverige. Vi är blott alltför passiva inför alla de urholkningar av välfärdsstaten som skett och fortsätter att ske. Men det är en ren fiktion att företeelser som kravaller och civil olydnad skulle vara främmande för det moderna Sverige. Man behöver inte minnas särskilt långt tillbaka för att kunna tänka på de tidigare mer eller mindre ceremoniella tårtningarna av den för tillfället sittande finansministern vid hens promenad till riksdagen med budgetluntan. En kan också tänka på Göteborgskravallerna eller för den delen på ursvenska Greta Thunberg (och Pippi Långstrump). En kan också tillägga att de enda som verkligen använder sig av politiskt våld är de svenska högerextremister som utövar rasistiskt våld på gatan.
Men här framträder bilden av ett Främmande hot som sprider våld och kaos i landet. I det ”Sverigekontrakt” som Moderaterna vid sin stämma beslutade om att invandrare ska tvingas skriva under är det mest uppseendeväckande inslaget, vid sidan av ”att inte vilja ligga andra till last”, något man alltså tycker invandrare över lag helt rimligt kan beskyllas för att göra, något som kallas ”konsensussträvan”. Det påstås därmed vara ”svenskt” att vilja komma överens. Och då kan ju de problem med aggressivt tonläge och påföljande hot som faktiskt finns, och som nyligen fick Anna-Karin Hatt att efter kort tid avgå som partiledare, bekvämt projiceras på invandrare. Och det finns en reell risk att politiska aktivister, som just ”Palestinademonstranten”, kan börja utvisas från Sverige med ”osvenskheten” som ursäkt.
”Folkmordspropagandisten”, å andra sidan, är någon som representerar det onda etablissemang delar av Palestinarörelsen anser sig stå emot och modigt bekämpa. Man ser sig som en ”anti-kolonial” kraft som, sådär i efterhand, kämpar för de koloniserade folken. Det är i de termer man förstår konflikten och det är så man tolkar personer som kritiserar inslag i Palestinademonstrationer – som förkämpar för ”vit” överhöghet (judar ses här mer eller mindre rakt av som ”vita”). Som Nora Adin Fares påpekar i en artikel i Dagens ETC betraktas media – behandlad som en monolitisk enhet – som megafoner åt denna rasistiska världsbild. Jag vet inte om man som Adin Fares kan tala om ”Palestinavänstern” som en enhetlig rörelse. Men helt klart är att delar av den förvandlar all journalistik som inte okritiskt förmedlar en positiv bild av dem och de som de anser tillhör dem reduceras till ”propaganda”, alltså ”Israelpropaganda”. Det är en absurt reduktiv syn på svensk journalistik, i synnerhet med tanke på att det till inte ringa del är den som informerat den breda majoritet av svenskar som är fullständigt emot Israels agerande.
Ett tydligt exempel är hur frilansskribenten Hynek Pallas vid en demonstration i Göteborg anklagades för att ”sprida propaganda”. Hans ansikte visades på en skylt tillsammans med frågan varför han ägnar sig åt propaganda. Det är absurt och skrämmande både med tanke på att Pallas som enskild skribent utan ens en anställning knappast kan kallas en maktfaktor och att ingenting han har skrivit kan kallas propaganda i någon mening över huvud taget. Han har inte tagit ställning för Israel i kriget. Han har inte demoniserat palestinier. Det enda han har gjort är att diskutera antisemitism och icke-demokratiska tendenser i kölvattnet av kriget. Alla vet att antisemitismen alltid skjuter i höjden när Israel är involverat i ett krig. Men för många är det dessvärre suspekt att ens ta upp problemen – i en slags kortslutning tolkas det som att ta ställning för Israel. Det är något som omöjliggör solidaritet med den judiska gruppen. När antisemitism faktiskt förekommer, som i fallet med talet om ”tre Aron”, på en palestinamanifestation, krävs helt enkelt antingen tystnad eller ett intellektuellt ohederligt förnekande – annars anses man bidra till ett klimat där folkmord på palestinier möjliggörs.
När flera redaktionschefer slöt upp till Pallas försvar kallades detta av skribenten Elina Pahnke för "folkförakt". Som om det vore ”folket” som hade slutit upp till demonstration mot Hynek Pallas. Det var lika lite ”folket” den gången som det var när Nordiska motståndsrörelsen också tågade i Göteborg med skyltar mot enstaka individer – individuella judar som pekades ut som folkfiender. Det går inte att blunda för analogin. Pahnke representerar inte folket. I hennes artikel kallas skylten mot Pallas för ”mediekritik” som bör tas på allvar. Men Pallas har lika stor och liten makt som Pahnke själv har, som skribent och författare. Ändå ser jag på Bluesky hur hennes argument tas emot i en allmän stämning av Vi goda vs De onda. Det utlöser en enorm ilska också när Medierna i P1 sänder ett inslag där journalister som upplevt sig hånade och motarbetade under en manifestation på Sergels torg med Greta Thunberg kommer till tals. Logiken är att media har makt medan aktivisterna saknar makt. Men på så sätt förnekas att man över huvud taget har agens och är en aktör i samhället som har ansvar för sitt agerande.
Även andra journalister och opinionsbildare har demoniserats. Inas Hamdan på Sydsvenskan fick också demonstranter emot sig – efter hennes avslöjande att det skanderats våldsbejakande ramsor på arabiska under en palestinademonstration i Malmö, och att en företrädare för Vänsterpartiet skanderat med samlades en grupp människor utanför hennes bostad och skrek att hon skulle räkna med fler besök. Gruppen ”Judisk antisionistisk allians” hängde i en postning på Instagram ut henne, Sofia Löwenmark och statsvetaren Anders Persson som rasist och propagandist. De ”hyllar främmande makt i Sverige” sägs det, i en slags variant av den beskyllning som brukat ges mot judar att inte vara lojala mot det land de bor i utan mot varandra eller Israel. Det är förstås en grotesk och helt orimlig beskyllning men Hamdan har ju redan tidigare anklagats för att vara ”sionist”. Mer än tusen personer ger postningen tumme upp, bland andra Johannes Anyuru.
“Utmärkt arbete”, skriver en kommentator, “låt alla journalister som försvarar folkmord frågas ut. Ställ dem till svars och exponera deras delaktighet. Rättegångarna kan sedan börja.” Detta är en typ av resonemang man annars oftast hittar inom extremhögern, där lusten att bestraffa “folkfiender” är stor. En annan kommentator hävdar konspiracistisk att de tre uthängda personerna samarbetar med varandra.
Den antirasistiska profilen Tobias Hübinette, för att ta ytterligare ett exempel, uppger också i en intervju att han ses som en förrädare av ”Palestinavänstern” då han tagit upp problemet med antisemitism inom vänstern.
Det sektliknande misstänkliggörandet och tankeförbudet mot att rikta ett undersökande ljus på denna vänster är i grunden självdestruktivt. Och gör att man förvandlar intellektuella och journalister med en analytisk hållning till pappdockor att bränna på bål. Man riktar, sannerligen, sin ilska mot fel håll. Och kravet på att aldrig ta upp ämnet antisemitism eftersom det skulle vara ”pro-israeliskt” på något sätt är som sagt otroligt osolidariskt mot judar som grupp. Att röster höjs för att avskaffa begreppet antisemitism, som exempelvis Anyurus, handlar i grund och botten om detta: genom att förneka det specifika i hat mot judar jämfört med annan rasism kan man förneka fientlighet mot judar som visar sig i förment Israelkritik. Det uppfattas som allmän lag att rasism går uppifrån och ner. Den som är offer för rasism står lägre ner på samhällsstegen. Men Israel uppfattas som ett ”vitt” land som står över andra länder – ett kolonialt förövarland. Det specifika med antisemitism är att den också kan rikta sig nedifrån och upp, eller för den delen sidledes. Förnekas detta kan ”Israel” inte vara en projektionsyta för hat mot judar. Och anklagelser om fientlighet mot judar som kommer från till synes ”vita” och väletablerade samhällsmedborgare kan också avfärdas.
Tidöpolitiker har kallat palestinademonstranters i deras ögon gränslösa beteende för ”antisocialt dominansbeteende”. Jag är faktiskt böjd att hålla med om att det finns ett ”dominansbeteende” inom den del av ”Palestinavänstern” som ilsket vill slå ner på varje partikel av kritik som riktas mot den, och fullt ut projicerar en fiendebild där närmast hela omgivningen, alla som är utanför rörelsen och inte använder samma vokabulär, är en slags våldsbejakande rasister. Men när en medlem av regeringen lägger ”antisocialt” före så får man en känsla av den hårdare typen av social fostran – och utdefinierande ur samhället av de som anses omöjliga att forma. Regeringens eget dominansbeteende är förstås den riktigt farliga av de här två trenderna. Mer och mer auktoritär politik läggs fram, och man vill försöka straffa och forma media som försöker granska och bemöta den. All kritik möts av döva öron. Det är ju en del av vi och dem-tänkandet att ju värre ”de” är, desto mer förträffliga anses ”vi” som. ”Vi” är ofelbara. Trots ett antal skandaler har ingen i regeringen avgått. Vad krävs för att någon ska avgå? ”Ett överlagt mord i riksdagen med en rykande pistol”, föreslog någon på Bluesky. Om ens det.
Det sveper en våg av auktoritära politiska rörelser och tankesätt över världen. Det påverkar alla delar av kulturen. Generellt är de, liksom i Sverige, kopplade till den politiska högern. Men det har alltid funnits auktoritära drag inom delar av vänstern och jag vill påstå att det finns sådana inom ”Palestinavänstern”. Farligast är de dock naturligtvis när de företräds av personer med politisk makt. Om det blir maktskifte i Sverige nästa år får vi hoppas att socialdemokratin verkligen förmår företräda ett annat synsätt än Tidöregeringens. Det framstår som osäkert.


