Jean Améry och "Förintelsen efter Gaza"

Under våren publicerade Aftonbladet en lång essä översatt från engelska: Pankraj Mishras "Om Förintelsen efter Gaza". På något sätt, säger rubriken alltså, förändras Förintelsen på grund av Gazakriget. I artikeln ställs goda och dåliga judar mot varandra på ett tämligen välbekant sätt: för bara alltför många skribenter verkar det närmast omöjligt att kritisera Israel som vilket land som helst. Vägen måste gå genom judar, helst Förintelseöverlevare som kan åberopas som moraliska auktoriteter. Mishra inleder med att åberopa Jean Améry. Vem passar, ytligt sett, bättre att åberopa än Améry? För honom rådde det en existentiell förbundenhet mellan Israel och judar i diasporan (som han själv). Och för honom var de kritiker som ifrågasatte Israels själva existens att betrakta som antisemiter utan någon kvalifikation. Men han protesterade när det kom rapporter om tortyr av palestinska fångar (ett dagsaktuellt fenomen – i dag kommer rapporter om tortyr av krigsfångar) i Israel. Och Mishra citerar ur en essä från 1977 vars engelska titel är ”The limits of solidarity. On diaspora Jewry’s relationship to Israel”. Två citat ger intrycket att Amérys gav upp sitt stöd, började distansera sig från Israel. Det första: ”Jag uppmanar alla judar som vill bevara sin mänsklighet att ansluta sig till mitt absoluta fördömande av systematisk tortyr. Där barbariet börjar måste även existentiella band upphöra”. Och det andra: Begins rättfärdigande av beslagtagande av palestinsk mark med religion var skäl ”för judar i diasporan att ompröva sitt förhållande till Israel”.

Men direkt i meningen efter det andra citatet skriver Améry om judar generellt: ”Det är överflödigt att säga att det är otänkbart att de skulle dra tillbaka sin solidaritet med landet.” Detta upprepas ett flertal gånger genom hela texten, och i en senare essä, ”My Jewishness” som den engelska titeln lyder, skriven ganska kort tid före Amérys självmord, slås åter den rent existentiella förbundenheten med Israel fast – samtidigt som författaren är kritisk mot den faktiska politik Israel förde:

I have stated vociferously that the man Begin and everything he stands for is anathema to me. Yet when push abruptly comes to shove, and I sense that the desperately flailing little country is under threat, not my Jewishness, to which I cannot take recourse because it does not exist, but the fact of my being a Jew becomes paramount. I take sides. For Israel.

/---/

When Israel, which for me is no Holy Land, is under threat, I see flames all around. And I shout “Fire!” I know that my call will die away unheard. Those who are possessed of Jewishness deny me the right to make myself heard, which is only consistent. The others, those who have never personally and physically experienced the threat, will not listen anyway.

Det hela är egentligen ganska enkelt. Améry var kritisk till israelisk realpolitik, och som varande vänster hade han förmodligen varit förtvivlad över den riktning israelisk politik nu länge gått i. Men han var väldigt mån om själva landet i sig – dess existens. Jean Améry är död sedan länge. Att använda sig av just hans ord som rättfärdigande i en text som utmålar judar vars identitet är tätt sammankopplad med Förintelsen och med Israels existens som dåliga judar är egentligen att visa ganska dåligt omdöme, kan jag tycka. Améry beskrev återkommande hur den judiska identiteten tillskrevs honom, eller kanske snarare skrevs in i hans hud, i och med de nürnbergska raslagarna och den till slut eliminatoriska antisemitismen i Tredje riket. Vi vet naturligtvis inte säkert vad han hade sagt om det nuvarande kriget. Men det är ganska märkligt att föreställa sig att han inte skulle ha reagerat kraftigt på 7/10-massakern. Att den inte skulle ha fått det existentiella hotet att framträda för honom. Och att han inte skulle ha reagerat instinktivt mot just den typen av texter som Mishras, som ägnar sig åt en moraliserande uppläxning av judar som tjatar om (nej, han använder inte de orden men det är vad han uppenbarligen menar) Förintelsen. Författarinnan Nicole Krauss är en av de som läxas upp, hon sägs skriva ”som om Förintelsen ägde rum i går”. Det är lustigt för man kan verkligen säga att inom antisionismen pratar man som om Israels födelse och Nakba skedde i går, och är saker som kan tas tillbaka. En undrar hur många år Israel egentligen måste existera för att dess existens en gång för alla ska fastslås som ett faktum att utgå ifrån.

Det finns en märklig dubbelhet i Mishras text. Den hävdar å ena sidan att Israel besitter en enorm ohotad makt och att Améry med sin kritik hade blivit stämplad som grov antisemit i dag. Å andra sidan att Israel med sitt beteende utgör en fara för alla judar och riskerar putta ner Förintelsen från dess speciella plats som ett slags universellt mått på absolut ondska. Jag ser det som knappast troligt att Améry hade blivit stämplad som antisemit. Tyskland med sin speciella relation till Israel och det israeliska högernationalistiska styret må dela ut fördömelser men internationellt sett finns det liksom ingen övermakt som bestraffar dem som inte är på Israels sida i allt (hur många är det egentligen?). Den för mig obegripliga succé Mishras text gjorde är väl i sig ett tecken på det. Det har dock också hänt någonting sedan texten publicerades i våras: ICJ har fastställt att bosättningarna på Västbanken är olagliga och att Israel utsätter palestinier för olaglig diskriminering. Detta hade naturligtvis inte hänt om hela världen vore på Israels sida. Domsluten skulle kunna vara en möjlighet för normalisering i området och av Israels status, förutsatt att det också sker en implementering av dem – men det ter sig dessvärre i nuläget som en avlägsen dröm.

Att ett högernationalistiskt och alltmer odemokratiskt styre använder det förflutna för att rättfärdiga sig och avvisar kritik som enbart ett resultat av fördomar är bara att förvänta sig. Samtidigt har själva landet Israel naturligtvis en särskild anknytning till Förintelsen; det är landet med störst judisk befolkning. Det gäller oavsett regering och oavsett hur man i Israel har sett på Förintelsen historiskt. Den är också en vetbar historisk händelse som inte i sig förändrar karaktär även om attityden gentemot den kan förändras. Judars attityd till Israel ser inte ut att lyda moraliserande icke-judars önskningar. En nylig undersökning i Storbritannien visade att åtta av tio brittiska judar betraktar sig som sionister. Och det är kanske inte så konstigt. Antijudiska attacker har en lång historia, den består inte bara av Förintelsen och har faktiskt fortsatt efter 1945. I dag vågar många judar inte visa sin etnicitet. Är det konstigt då om man tycker att existensen av en judisk stat är något att hålla fast vid? Det betyder inte att man tvunget gillar alla israeliska regeringar, bosättningarna och krigförandet. Fortfarande gäller att sionismen har många olika skepnader och det är upp till varje enskild jude hur hen relaterar (eller inte relaterar) till Israel. Det är och borde vara en inomjudisk diskussion. Finns det någon annan minoritet som blir så styvmoderligt behandlad? Judisk subjektivitet motarbetas och misstänkliggörs i stället för att accepteras som den är. Att lyfta fram döda Förintelseöverlevare som förebilder men ignorera huvuddelen av i dag levande judar imponerar inte på mig. Och i synnerhet inte att använda Jean Améry som ”god” jude. Améry som var så radikal i att hålla fast vid den judiska identitet han ansåg sig vara tilldelad och moraliskt bunden till, även när den gjorde honom ensam bland sjuttiotalets vänsterröster. Hans röst var verkligen hans egen – få tänkare passar i själva verket så illa att använda i andra människors syften.