LJUSETS TYNGD

Väger lidandet tyngre än lyckan? Gör en kortare tid av intensivt lidande större intryck och avtryck i en människas liv än en längre tids lycka – medan en kort tids lycka inte har samma effekt gentemot en längre tids olycka? Vad är egentligen lycka förresten. Kan man tala om kortare upplevelser av förhöjd livskänsla som lycka eller implicerar det inte ett varaktigt tillstånd? Finns lycka ens? Tenderar inte livet att allt som oftast vara lite grått, tror vi på den människa som utmålar sitt liv i bjärta färger och ständiga leenden?

Äsch, kan man tycka, olika människor har så olika liv, så olika attityder till dessa liv, och är det meningsfullt att över huvud taget tala om hurdant människolivet är när ödets lotter faller så olika, när vissa liv är kantade av förluster och smärta medan andra flödar över av rika skördar? Det är verkligen en giltig fråga. Men filosofer har genom århundraden, årtusenden inte kunnat låta bli frågor om livets beskaffenhet. Vissa i mollackord och andra med optimism. I boken ”Mörkret i oss: Pessimismens och lidandets filosofi” skisserar filosofen Mara van der Lugt uppkomsten av dessa två linjer i europeisk tanke från sent sextonhundratal och framåt – pessimismen och optimismen med avseende på synen på människolivet – och kartlägger med slagsida mot mörkret dialogen mellan dem. Ett tungt vägande argument för en mörk syn på livet, skriver hon, är att få om ens någon skulle vilja återuppleva sitt liv. Alltså gå igenom allting igen, utan möjlighet att förändra något. Desto fler är vi väl som skulle vilja kunna gå tillbaka just för att förändra – för att utifrån de erfarenheter vi gjort träffa andra val än de vi gjorde.

Det är egentligen en empirisk fråga. Men jag för min del skulle i alla fall genast tacka nej och är böjd att acceptera argumentet. Jag skulle verkligen inte vilja återuppleva livet, och det innebär ju att det inte precis varit ett lyckorus. Det negativa överväger. Men man kanske också kan sluta sig till att det varit mer än genomsnittligt mörkt för mig med ett halvt dussin inläggningar för depression. Jag frågar runt lite snabbt. Nej, tjugoen personer säger nej – men två personer person säger ja och en annan kanske, och att någon över huvud taget gör det ser jag som en glad överraskning. Det är alltså ändå möjligt att leva ett åtminstone så pass lyckligt liv i denna värld. Flera nämner perioder som de skulle vilja återuppleva om än inte hela livet. Två anger perioden då de hade små barn. En period som visserligen inte vägt så tungt att återupplevandet av den skulle uppväga allt det mörka, men dock en period som uppenbarligen lyst starkt i deras liv.

I ”Mörkret i oss” citeras 1600-talsfilosofen Pierre Bayle, som ansåg att fysiskt och psykiskt lidande helt enkelt generellt väger tyngre än välbefinnande. ”En timmes sorg rymmer mer ont än det ryms gott i sex eller sju behagliga dagar.” Det goda kan inte mäta sig med det onda eftersom ”det goda i livet är gott i lägre grad än det onda är ont”. Återigen ett påstående som skriker efter en empirisk verifikation som svårligen låter sig göras. Är det så? Att så få av oss skulle vilja leva om våra liv är onekligen en indikation på det. Men att vi lever dåliga liv kan bero på så många saker. Vi kanske kämpar med saker som hör samhället till, som hade kunnat avhjälpas. För många arbetstimmar kanske. För hög hyra och osäkert boende. Livet tyngs ner av saker som inte handlar om själva levandet i sig. Det perfekta samhället kan aldrig skapas och lidandet i sig kan aldrig avskaffas. Men livet skulle kunna underlättas med hjälp av politiska beslut. Kanske inte så mycket att vi skulle svara ”ja” på frågan om vi vill återuppleva livet. Men åtminstone med en ökning av välbefinnandet.

Det är dock en annan sak som får mig att åtminstone vilja kvalificera Bayles yttrande (som stöds av författaren van der Lugt). Och det har med egen erfarenhet att göra. Det har därför begränsat värde men här rör vi oss på de subjektiva upplevelsernas mark – subjektiviteten är samtidigt ofrånkomlig. Även om det goda som regel inte överträffar det onda i ett liv så att man skulle vilja återuppleva det, kan det goda också i liten mängd spela stor roll inom spannet för ett liv. Kanske i synnerhet om livet kännetecknas av mycket lidande. De allra flesta av oss väljer att leva vidare, även med svåra liv. Vad är det som gör att vi inte väljer döden? Kort sagt: hur står vi ut? Att ta sitt liv är förvisso ingen enkel sak. Att vissa gör det ändå är ett tydligt bevis för exakt hur smärtsamt livet verkligen kan vara. De flesta av oss stretar på men ofta med olika slags hjälpmedel. Ibland med faktiskt medicinering eller självmedicinering. Men också genom att tillmäta de stunder av harmoni, lycka, välbefinnande, eller vad man vill kalla det, som uppträder korta stunder och bryter av det mörka med en stor tyngd. Jag och min lidandesväninna, vi kan kalla henne O, suger fast oss som blodiglar vid de minnen vi har av korta lyckoerfaringar och lever på dem genom en vardag vi båda upplever som svår. Själv har jag en borderlinediagnos (eller som det heter nuförtiden ”emotionellt instabil personlighetsstörning”). Jag förhåller mig med en viss skepsis till den – diagnoser har ett begränsat värde och tenderar förändras över tid – men jag känner igen mig själv, mitt eget beteende och min ”störning” i den berättelse som man kan säga att diagnosen är – men problemen har mattats av med tiden. Det har varit mycket berg- och dalbana genom livet, känslorna har skiftat på ett ibland även för mig själv obegripligt sätt och jag har kunnat när som helst vända från att vara glad och trevlig till att bli mer eller mindre suicidal och sedan gå tillbaka igen eller stanna där i evig tid. Det har varit starka känslor och mycket förtvivlan, men de ibland långa perioderna med mörker har uppvägts av en stark livskänsla som har brutit igenom, och tack vare medicin har jag också haft ljusa perioder. Det ljusa har jag lagt i en mental vågskål och låtit det vinna åtminstone så pass mycket tyngd att det mörka inte övervägt.

Både jag och O har tydliga minnen av korta stunder av lycka. När allting bara har stämt. Och de är av oerhört stor betydelse. De kan bestå av något så enkelt som att sitta på en buss och under en halv minut känna sig helt fri från det som tynger. ”Vad är det som tynger dig?” kan man ju fråga en ledsen person – sorgen är tung och kastar en skugga över hela livet, glädjen är lätt och flyktig. Men vi kan minnas den, i detalj. O som länge känt sig avtrubbad av sina mediciner minns tydligt det ögonblick då hon plötsligt kunde fullt ut känna gräset, se dess grönhet, känna dess lukt. Själv minns jag tvärtom ett ögonblick då min antidepressiva medicin börjat kicka in och hur mycket tydligare och starkare färgerna var omkring mig under en vanlig promenad i staden. O som har problem med både depression och fysisk smärta räknar sina dopaminkickar och hör av sig när hon känt sig lycklig av att lyssna på en viss låt. För min del har stunderna av förhöjd livskänsla blivit färre med åren, men det jag tänker på som lyckliga stunder, och som jag laddat med stark betydelse, är rätt ospektakulära händelser i vardagen, som en särskilt varm dag på kallbadhuset när alla tycktes ha ett leende på läpparna, när vår hund för första gången lade sitt huvud i mitt knä och somnade eller ett tillfälle när min pojkvän vinkade till mig från fönstret och välkomnade mig med stekta pannkakor.

Det är inte det att jag inte upplevt mer dramatiska stunder. Men de lever inte kvar hos mig på samma sätt, kanske för att de ofta innebär en spänning som gör det svårt att vara fullt ut närvarande. Kanske är det svårt att verkligen känna sig så lycklig som man ”borde” på sitt bröllop, till exempel. Vid chockartade negativa besked, om ett dödsfall till exempel, kan förvisso samma distansering infinna sig. Men råheten i en oväntad förlust kan vara för mycket för ett medvetande att hantera. I vissa fall kan det krävas medicinering. Ja man kan faktiskt bli sjuk av olycka. Sorgen är drottningen i tillmätningen av känslors betydelse, så är det. Och för att vilja leva om ett helt liv räcker inte några stillsamma upplevelser av lycka. Men medan livet pågår kan de få sin tyngd, sin stora betydelse. ”Livet ska vara lite grått” sa en psykiater till mig en gång. Hon trodde att jag var bipolär och svävade i det blå. Hon hade naturligtvis helt fel. Livet ska vara gult, grönt, lila och så vidare och ibland, visst, ibland är det grått. Till slut mals vi ner av livet. Men fram till dess ska vi fortsätta knarka vår stilla lycka som kommer och går. Och ge den dess välförtjänta tyngt.