Om dokumentärfilmsdebatten

Victor Malm på Expressen anade nog inte vad han stack sin hand i när han apropå diskussionen om dokumentärfilmen Sabaya utan att ha något på fötterna hävdade att “Genast man inför fiktiva element i en berättelse förvandlas hela berättelsen till fiktion” och “Dokumentärer använder visserligen ofta dramatiserade inslag, men då alltid med en varudeklaration.” Så enkelt är det nu inte, och genast höjdes cineaströsterna på Twitter. Johan Croneman på DN följer upp med att påpeka att det är “Djupt okunnigt att tro att en dokumentär måste vara ‘sann’”, och visst, det är det. Dokumentärfilmens historia är full av glidningar och regelrätta iscensättningar. Hynek Pallas hänvisar på bekant vis till sig själv och ett antal texter han skrivit på temat, i dag uppträder han även i Expressen och påpekar att dokumentärfilmen är en bred genre. Så är det. Nej, dokumentärfilm är inte synonymt med grävande journalistik. En dokumentär kan vara oförskämt subjektiv. Den kan också mer likna en essä än granskande journalistik; den kan vara en fenomenologisk betraktelse av regnet eller blåsten, eller tillhöra den växande skaran hybriddokumentärer där du inte vet vad som är fiktion och vad som är dokument, bara att det blandas. Men den kan också vara en form av grävande journalistik. Serien Knutby: I blind tro är ett bra exempel på den kategorin. “All dokumentär film är alltid någon annans sanning, någon annans bild av verkligheten”, säger Johan Croneman. Ja, på sätt och vis, men den verklighet det hänförs till har vi i någon mening gemensam, och det är inte alltid meningslöst att konfrontera en dokumentär med faktagrävande. Croneman själv skriver ju att det är “bra gjort” av Kvartals Ludde Hellberg att ha gjort just det i fallet Sabaya.

Ett vid det här laget ganska känt exempel på en dokumentärfilm som hamnat i trubbel för att utan att ha angett detta innehålla iscensättningar där det förekommer personer som alltså inte är de personer de av sammanhanget tycks vara är tyska Lovemobil, vars regissör Elke Lehrenkrauss gav tillbaka prestigefyllda Deutscher Dokumentarfilmpreis efter kritik för detta. Det borde hon ha vägrat, skrev Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Aftonbladet. För det är konservativt, direkt förlegat att tro att dokumentärfilm bara avspeglar en objektiv sanning och konsten kan vara sannare än sann ändå, etc. Det borde vara okej att använda skådespelare i dokumentär vid det här laget. Men Ringskog Ferrada-Noli gjorde det lite för enkelt för sig. För det var inga professionella skådespelare med i filmen. Problemet med den var egentligen mycket enkelt: regissören hade använt bekanta som föreställde en sak i filmen men var något annat utanför filmen. Exempelvis en snubbe som jobbade som vaktmästare men i filmen uppträder som taskig hallick. Och ingenstans gjordes det klart att den här personen utanför filmen inte var en taskig hallick. Personer som såg filmen trodde alltså att denne oskyldige vaktmästare var en taskig hallick. Det hela hade kunnat åtgärdas med en enkel textskylt eller två.

För det är inte så att åskådare till en dokumentärfilm tror att de ser skådespelare. Det finns fortfarande ett slags kontrakt med publiken som handlar om att relationen till verkligheten när det gäller dokumentärfilm är en annan än när det gäller spelfilm. Det innebär verkligen inte att dokumentärer kan reduceras till att ses som enkla återspeglingar av en objektiv realitet. Men varje film måste ses utifrån sina egna villkor, utifrån hur den presenterar sig själv och sina subjekt/objekt och vilken relation till publiken den intar. “Skillnaden mellan fakta och fiktion ligger inte på en skala”, menar Victor Malm, och visst kan en bli trött på dem som undandrar sig vidare diskussion genom att helt enkelt förneka skillnaden. Inte minst finns det, som Pallas ofta påpekar, en etisk dimension i relationen mellan filmare och filmad som kan vara av betydligt mer kritisk art i fråga om dokumentärfilm (och hybriddokumentärers position där är inte helt lätt att få grepp om, vilket inte innebär att problematiken inte också kan finnas där). Men skillnaden kan vara av en seg, gummiaktig kvalitet; den kan visa sig ligga i en vådlig sankmark. Alla vi som av en eller annan anledning insisterar på att gå in i diskussioner om dokumentärfilmens natur riskerar att i slutändan bara precis gå ner oss i den. Ändå är diskussionen värd att föra.