VAD MATTIAS GARDELL TIGER OM

Vems liv är sörjbart? Den frågan ställer sig, skenbart, professorn och forskaren Mattias Gardell i nätmagasinet Parabol, och ställer ”vita” judar mot bruna palestinier. Jag säger skenbart, för svaret är lika förväntat som automatiserat i en tankemodell där den ena polen förknippas med Makten och den andra med Förtrycket. Men för att ekvationen helt ska gå ihop måste Gardell ljuga om och/eller förtiga rätt väsentliga omständigheter.

För visserligen säger Gardell att Hamas massaker på israeler var oförsvarlig – men samtidigt hycklar han när han framställer det som något alla är överens om. Dessutom förlöjligar han de politiska partiernas enighet om att Hamas massmord var förkastligt. Han beskriver hur de tävlar med varandra i att stödja Israel och fördöma Hamas, som en slags Bill och Bull-jamande. Om Kristersson skriver han: ”Ja, så upprörd var han att han krävde samma entydiga stöd för Israel av alla människor i landet och fann invånare som signalerade samhörighet med palestinier fullkomligt stötande.” Men det stämmer inte. Vill man vara vänlig kan man säga att det är en vantolkning av vad Kristersson sade den där söndagkvällen i Agenda, men man skulle också kunna kalla det en grov lögn. För det Kristersson fann stötande var inte människor som ”signalerade samhörighet med palestinier”, utan människor som uttryckte glädje över det sadistiska massmordet. Människor som firade det som hänt. Inte med ett ord tar Gardell upp att det finns människor i Sverige för vilka 1400 israelers död verkligen inte är något att sörja, tvärtom något att glädjas över. Och inte med ett ord berör han vad det betyder för Sveriges judiska minoritet. Han låtsas att det inte finns anledning att tala om judar och judiskhet alls. Israeliska judar är bara ”vita” i hans text. Något som är oerhört problematiskt för en akademiker som forskar och debatterar om rasism, dessutom okunnigt vad gäller hur israeler över huvud taget ser ut. Det är inte alls alla som ser ut som vita européer. Många är bruna och en del är till och med svarta. Men i Gardells starkt förenklade världsbild handlar hela konflikten om vita kolonisatörer och deras offer. Och han påstår att det är hos de vita kolonisatörerna ”vår” medkänsla ligger. Fattiga och förtryckta palestinier skulle däremot inte vara sörjbara för ”oss”.

Problemet här är att hela tesen ter sig som en projektion. I själva verket är det i vänster-, akademiker- och kulturmiljöer – miljöer Mattias Gardell befinner sig i – helt enkelt tvärtom. Det finns ingen solidaritet med israeler, och med judar kan det bara finnas solidaritet om de öppet uttrycker fientlighet mot Israel. I stället för att sörja var det många som tvärtom uttryckte ilska över att alla, även Vänsterpartiets ledning, fördömde Hamas. På Facebook skrev en människorättsjurist på Amnesty ”Du är en skam!” som svar på Nooshi Dadgostars enligt Mattias Gardell så självklara reaktion. I tråden under uttrycks samma ilska mot Miljöpartiets Märta Stenevi och Socialdemokraternas Magdalena Andersson. Det uttrycks klentro om de verkligen menar det de säger. Förvåning över att det är möjligt att reagera på 1400 israelers död med att uttrycka bestörtning – med att visa dem vara, med Gardells Judith Butler-jargong, sörjbara. Visserligen var det precisa utfallet av angreppen inte känt när posten skrevs men tillräckligt var känt om vilken skala det handlade om och om det sadistiska tillvägagångssättet (som av någon i tråden avfärdade som israelisk propaganda). Flera liknade Hamas dåd vid det ukrainska självförsvaret. Det uttrycktes gillande för denna post av en lång rad politiskt aktiva personer och vänsterintellektuella. Tre av Mattias Gardells kända kollegor – Edda Manga, Irene Molina och Patricia Lorenzoni – uttryckte instämmande, liksom vänsterprofilerna Anna Ardin och Rossana Dinamarca, skribenten Elina Pahnke och poeten Athena Farrokhzad.    

Eftersom Mattias Gardell är så blind för antisemitism förstår han inte, eller struntar i, att just det han bedömer som identifikationspunkter för en svensk publik vad han beskriver som ett typiskt tv-inslag om händelserna är något som lika gärna kan väcka känslor av aversion som positiv igenkänning. Den israeliska miljön beskrivs som idyllisk, välmående, rentav paradisisk. Specifikt för antisemitism är att judar ses som mäktiga, och blindheten för antisemitism inom vänstern beror bland annat just på att den judiska gruppen inte uppfattas som utsatt, utan som välmående. Bilderna på fattiga palestinier skapar inte nödvändigtvis som Gardell menar en distansering eftersom de är långt från det i jämförelse trygga Sverige, utan medkänsla hos många. Så finns det också en stark palestinarörelse – det lär vara den internationella fråga som väcker störst engagemang i Sverige.

Det är inte heller så att rapporteringen om attackerna mot Gaza rent allmänt skulle vara distanserad och opersonlig. Jag kan som exempel nämna ett inslag i Sveriges radio där en boende i Gaza anförtrotts rapportering, och berättade om hur han såg sina egna kusinbarn bland de döda. Flera andra rapporteringar har också på detta sätt fokuserat på individer. Att nyheterna på detta sätt görs personliga kan skapa en intimitet och en starkare identifikation hos lyssnaren. Och det är naturligtvis en positiv sak att offer på det sättet förmänskligas. Det är många som engagerar sig för Gaza i Sverige. Bilden av att det skulle vara tabu eller leda till problem att ”signalera samhörighet med palestinier” är naturligtvis inte alls sann. En kan ta det upprop som undertecknades av ett stort antal kulturpersonligheter i Sverige som exempel. Vad som däremot väcker anstöt,  hos många men som sagt tyvärr inte hos alla, är oförmågan att visa samma solidaritet med israeliska offer.

Det förbigås av Mattias Gardell att judar såväl i Sverige som internationellt uttrycker ilska och att de känner sig svikna och övergivna. Jag ser judiska Facebookvänner som känner sig ensamma, som inte omfattas av en internationell solidaritetsrörelse. Judiska arrangemang ställs in av säkerhetsskäl. Judar uppmanas inte bära symboler som visar att de är judar (en nyhet som mottog många hånfulla kommentarer när den publicerades på Instagram). Judiska akademiker och aktivister i Israel har uttryckt sin besvikelse över reaktionerna utomlands. ”We have heard you loud and clear: Jews don’t count” skriver en kvinna i nyhetsbrevet Future of Jewish. Att antisemitismen alltid ökar i samband med konflikter mellan Israel och Hamas är inget Gardell tar upp. Över huvud taget verkar han ju som sagt inte koppla Israel till judiskhet. ”Under den brittiska mandatperioden slogs judar, muslimer och kristna tillsammans i den antikoloniala rörelsen för landets befrielse”, skriver han. Det är som att det aldrig funnits någon sionistisk rörelse. Från judiskt håll har händelserna den sjunde oktober kallats den värsta pogromen sedan Förintelsen, utförd av en känt antisemitisk terrorgrupp. Gardell ser det hela bara utifrån ett raster där Hamas massaker blir en del i en antikolonial kamp. Därmed relativiserar och förminskar han den, och hans text blir mer av en förljugen litania över en tänkt motståndare än en sann reflektion över frågan – ja vilka offer är egentligen sörjbara?

Uppdatering: Det kan också vara värt att återge Antirasistiska akademins reaktion. Antirasistiska akademin är “en ideell förening vars syfte är att bekämpa rasism i det vetenskapliga samhället och inom universitetens, högskolornas, och forskningsinstitutionernas alla verksamheter”. De uttryckte fullt stöd för massakern — den var enligt dem legitim — och uppenbarligen betraktar de alla som bor i Israel som beväpnade ockupanter. Hela Israel är illegitimt alltså.