VIKTOR E. FRANKL OCH BOKEN "LIVET MÅSTE HA MENING", del 1.

Jag fick min första depression i elvaårsåldern. Jag upplevde helt enkelt att livet saknade mening. Förtvivlad uppsökte jag psykologisektionen på biblioteket och hittade Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Men den gick naturligtvis över huvudet på mig. Ärligt talat minns jag ingenting av den lilla läsning det blev i boken. Hur som helst visste jag ingenting då om det bokens första del handlar om: Förintelsen.

Långt senare köpte jag boken just på grund av att den är en Förintelseskildring. Men jag hade vid det laget också förstått att författaren gör en tvivelaktig koppling mellan upplevelsen av mening med livet och överlevnadschansen under Förintelsen. Boken blev förknippad med obehag och inte förrän nu har jag faktiskt läst den.

Nå, det var som befarat. Det finns något djupt obehagligt i Frankls användning av sin tid i olika koncentrationsläger som bevismaterial för värdet av sin speciella form av terapi, den så kallade logoterapin. Den kopplar individens välmående till hens upplevelse av och ansvar för finnandet av mening i sitt liv — och i det lidande hen eventuellt utsätts för.

För många individer som lider finns det förmodligen något lockande i den tanken — att det finns mening i lidandet och att det bör bäras med värdighet. Men det finns lidande och det finns lidande. Det är stor skillnad mellan att som jag lida av en depression och att vara utsatt för ett folkmord, eller för den delen av någon annan form av grovt övergrepp. Att se en mening i dessa sistnämnda ser jag som tämligen oanständigt. Jag är inte överförtjust i tanken på mening med lidande i olika sjukdomar heller, men hey, whatever works för den enskilda individen kan jag tänka där. Även om Frankl själv var Förintelseöverlevare och förlorade familj i Förintelsen ansluter jag mig till dem som kritiserar Frankl för att han använder särskilt nobla fångar som moraliska exempel och för påståendet att upplevelsen att ha ett livsändamål ökade överlevnadschanserna. Jag menar jeez, 865 000 judar gasades direkt vid anländningen till Auschwitz. 85 % av fångarna dog. Förvisso — Frankl hade naturligtvis rätt till sin upplevelse, liksom alla andra överlevare. Problemet är att han gjorde den central i en livsfilosofi som på grund av sin positiva anda blivit populär, även om logoterapin inte vunnit slaget om mest utbredda terapiform. Livet måste ha mening återkom under nittonhundratalet ständigt på listor över mest sålda och inflytelserika böcker. Även i dag ses positiva omdömen på nätet.

“… där i lägren blev det tydligt för honom att de människor som upplevde någon form av mening – den kunde vara religiös, politisk eller vara kopplad till relationer – hade större chans att överleva de vidriga omständigheterna,” säger Frankls tidigare medarbetare Alfried Längle i en positiv intervju i Modern Psykologi. Andra överlevare, som Primo Levi eller Ruth Klüger, talar hellre om slumpen. Och det finns förstås (mig veterligen) inget historiskt stöd för påståendet att inre hållning skulle ha spelat roll för överlevandet — påståendet ger i stället offren en slags ansvar för sin egen död som är djupt tvivelaktigt.

Jag kommer att återkomma till Frankl i ännu en postning.